Runornas ursprung & historia
Runorna har sitt ursprung i det fornnordiska & germanska området & är ett av de äldsta skriftsystemen i Europa. Det tidigaste runalfabetet kallas Äldsta Futhark & består av 24 tecken. Det användes från omkring 150 e. Kr. & framåt av folk i norra Europa – från nuvarande Tyskland & Skandinavien till Brittiska öarna & Island.
Namnet futhark kommer från de sex första runorna: Fehu, Uruz, Thurisaz, Ansuz, Raido, Kenaz – på samma sätt som alfabetet kommer “alfa” & “beta”.
Runorna ristades ofta i trä, ben, sten eller metall.
De användes för att märka ägodelar, minnesmärkning, gravar & vape, men också i ceremoniella & magiska sammanhang. Många runstenar som står kvar idag bär vittnesbörd om både historiska händelser & djup andlig symbolik.
I nordisk mytologi sägs runorna ha kommit till världen genom Oden, den vise guden som offrade sig själv genom att hänga nio nätter i världsträdet Yggdrasil. Där fick han insikt i runornas hemligheter & delade denna kunskap med människorna.
Runorna var inte bara ett språk – de va ett sätt att kommunicera med det osynliga. Varje runa har sin egen ljudklang, energi & andliga innebörd. De användes som skyddssymboler för att förstärka intentioner & som verktyg i sejd & spådom.
Idag återupptäcks runorna av människor som söker en djupare koppling till sina sinna rötter, naturens rytmer & de magiska språket inom & omkring oss. De kan vägleda, stärka & öppna dörrar till både inre visdom & yttre kraft.
